Idag är det grått! Regnigt, blåsigt och kallt. Jag känner mig ungefär som vädret idag. Jag hade en usel natt med väldigt lite sömn. Det är ett av mina största problem faktiskt. En oro som sitter i kroppen när det är dags att sova. Ofta kan jag somna och vakna kort därefter med hjärtklappning och ångestpåslag, Jag har alltid varit en... vad ska jag kalla det? "Känslo-känslig person" kanske. Jag har haft mycket och stora känslor. Jag var och är bra på att läsa av andra människors energier och kan störas enormt av en känsla i ett rum. Jag har nog alltid varit sådan, men jag har också tränat förmågan enormt genom att i perioder vara omgiven av personer som är farliga för mig eller min omgivning. Var finns faran? Hur förutser vi nästa situation? Vad känner och tänker personen nu? Vad skall han göra härnäst? För ja, det har bara handlat om män. Nu är det som att kroppen gör det på automatik. Väcker oron och adrenalinet utan att jag ens är medveten om en tanke som grund för det. Jag tror också att jag påverkas enormt av hormoner. Hormonella preventivmedel har alltid blivit psyko-bitch-delux eller "livet är meningslöst". Det fungerar INTE! Och, PMS har alltid varit en faktor att räkna med. Blä! Men! Ett tag trodde jag att allt det här var borta! Jag kände ingen större oro. I alla fall ingen ologisk och malande, och jag hade inga som helst problem att sova. Det visade sig att anledningen till denna ljuvliga period var graviditet och amning! Amen! Det passar tydligen mig bra. Jag ammade nappvägrande och ovanligt närhetsberoende Kleo länge. I två år. När jag slutade med det som kom oro, ångest och rastlöshet som ett brev på posten. Suck! Jag googlade mig fram till att det inte är helt ovanligt att kvinnor får en period av ökad oro och ångest när de slutar amma, och tröstade mig med det. Det blev nog också bättre efter ett tag. Men, ibland dyker oron upp som fisarna efter ett storpack läkerol? När? Jo, vid PMS. Som i natt... Finns det någon annan där ute som upplevt det här?Är känslorna jag?Hur hanterar man då störiga skavande känslor som ställer till det på alla möjliga vis? Ja, hade jag haft ett ordentligt svar på det så hade väl problemen inte längre funnits. Men, jag tror jag vet hur man gör det lite mer hanterbart. Man ser till att skilja på MIG -jag som person, och KÄNSLORNA. Separerar jag dem från mig själv och tittar på dem som något kliniskt eller som en fysiologiskt funktion, så blir det mycket enklare. PMS är ju en sådan fysisk funktion. "Jaha. Då är det mens på g. Då får jag väl göra mina nattliga oros-sysslor då." Och, även mindre konkreta fysiologiska funktioner kan man se på såhär. Jag har turen att ha en mycket duktig psykolog i familjen (kanske har hon inte lika tur som har mig 😳) som hjälpte mig mycket med det här. Hon sade att "Många gånger kan det vara så att det bara är en kemisk obalans i hjärnan som orsakar (...)". Om det beror på obalanser som bara finns där eller obalanser som är skapade av vanor, trauman eller kanske kemiska tillsatser i form av medicin eller droger, det är jag inte säker på. Säkerligen kan det bero på alla nämnda orsaker. Det hjälpte i alla fall mig ofantligt mycket att kunna se på det på det viset. Då blev det inte längre något som var JAG.Träning mot psykisk ohälsaOm vi då återgår till de känslor jag själv har upplevt öka det senaste halvåret så måste jag ju också vara ärlig mot mig själv. Många andra av mina förutsättningar har ändrats. Inte bara att jag inte längre är gravid eller ammar. Jag har också avslutat en karriär i något av det för mig viktigaste som fanns. Det innebär mindre träning, större ekonomisk stress och en förvirring kring vad som nu är min plats. Det är kanske inte så konstigt att det rör upp lite grann. Lägg lite PMS-sörja på det så har vi "Voila!" En till synes tuff tjej som ligger sömnlös och oroar sig för något hon egentligen inte tror på ett dugg! Jag nämnde något annat ett par rader upp. "Mindre träning". Det tror jag är en stor faktor. Min kropp är oerhört van vid mycket och hård fysisk träning så det blir ju nu en stor förändring i ämnesutsöndring i min kropp. Bortsett från vanan, eller beroendet, så är ju träning i sig en mycket bra medicin mot, oro, ångest och depression. Visste du att träning ökar utsöndringen av flera hormon och signalsubstanser som gör dig glad, pigg och energifylld och förbättrar din sömn? Träning är verkligen medicin! Så! Från och med nu börjar jag kartlägga menscykel och träning och ser om jag kan få till någon förbättring. Fungerar det bra så får jag kanske jobba med att ta fram ett underlag där jag kan coacha andra i träning för psykisk hälsa. Tänk er att lansera "Träning - lugn & glad". Eller kanske "Träningspepp -antidepp". "Upp & hoppa -ångest stoppa". "Sov & le -kom va me". Nä nu är det bra! Usch för PMS! Nu ska jag hämta Kleo på förskolan och ha ett riktigt jedrans fredagsmys! Se till å mys du också!